Även de naiva svenskarna som tjänar på den accepterade formen av människohandlen har börjat se saker för vad de är. Godhets psykosen som har dragit över landet har lett till många negativa konsekvenser.
1. Ålders-fusk i en enorm omfattning, alltså vi snackar fullvuxna män som tack vare Sveriges flathet och godhets-psykos, idag går i samma klasser och aktiviteter som riktiga barn. De blir pojkvän/flickvän med riktiga barn. Även vid brott så påverkar det straffskalan, när man upptäcker att varje utländsk gärningsman har fuskat med åldern.
2. Dessa män från alla världens hörn tar plats för riktiga offer från krig. Deras otacksamhet har gjort att många svenskar klumpar ihop ordet ”flykting” till en enda klump, man tar inte längre ordet på allvar. Vilket betyder att riktiga flyktingar faller mellan stolarna och tas inte längre på allvar.
3. Att alla som kommer utifrån stämplas direkt som offer. De har varken skyldigheter el eget ansvar. Utan man tycker synd om dom och ger dessa förtur samt ursäkter till att bete sig precis hur fan de vill mot den övriga delen av befolkning, men framförallt svenskarna.
4. Att hela migrationspolitiken drivs idag av ekonomiska intressen snarare än medmänskliga. Hade medmänsklighet varit den drivande faktorn så hade även samhället speglat det. Det gör det inte, istället gör sig personer och företag feta på människohandeln alt smörjer sin godhets-narcissism. Det är exakt det som speglas ute i samhället idag. Ingen struktur el resurser.
5. Integrationen hinner inte med flödet in av människor, så nu går allt baklänges istället. Samhället anpassas till de som kommer och sakta men säkert så formas Sverige om till Mellanöstern/Afrika. Med andra ord, man överför problemen från hemländerna hit.
https://www.nyatider.nu/de-ar-varken-ensamma-flyktingar-eller-barn/
”Barbro, som är strax över pensionsåldern och egentligen heter något annat, kontaktade Nya Tider efter att ha läst vår intervju med Annika (NyT v.18/2015) som även hon har uppdrag som god man åt ensamkommande. Hon förklarar att det var mycket hon kände igen och att hon själv vill berätta vad hon upptäckt bakom asylindustrins kulisser.
− Man hoppas ju att fler ska träda fram och berätta, då kanske det kan bli ändring till slut, säger Barbro när vi träffar henne i hennes hus på den svenska landsbygden, någonstans i Mellansverige.
Barbro berättar att hon engagerade sig för de ”ensamkommande flyktingbarnen” redan när de första kom till hennes kommun för fyra år sedan. I början var både hon, andra goda män och personalen på boendena mycket naiva i sin syn på verksamheten.
− Då var det ju ingen som visste något, allt var så nytt. Vi engagerade oss så mycket, gjorde mycket mer än vi egentligen skulle. Vi gav de här ungdomarna så mycket, skjutsade dem hit och dit när de ville någonstans och en massa andra saker, berättar Barbro.
Efter en tid började dock Barbro reagera mot bristen på tacksamhet och ödmjukhet från ”flyktingbarnens” sida. De extra tjänster hon och andra i verksamheten hade gjort av ren välvilja blev snart till krav. När de inte fick skjuts eller andra extra förmåner blev ”barnen” upprörda, arga, ibland direkt hotfulla.
− Det var till exempel några som hade blivit skjutsade till [en stad i Mellansverige] för att gå på bio. Efteråt ville fyra av killarna inte åka hem, utan skulle hälsa på en kille som bott på boendet tidigare. Personalen förklarade att i så fall fick de ta sig hem själva. De åkte till honom, men han hade ju inte sängplatser åt fyra personer. Mitt i natten ringer de personalen och kräver att bli hämtade. Personalen förklarar att de inte kan göra det, så då ringer de mig istället och är upprörda. De blev väldigt otrevliga och det slutade med att någon i personalen gav vika och hämtade dem, förklarar Barbro.
− Numera gör vi ju bara precis det vi ska, varken mer eller mindre. Ger man dem lillfingret så tar de hela handen, som det heter, tillägger hon.
En annan sak Barbro reagerat över är ”flyktingarnas” vilja att återvända till det hemland de antas ha flytt ifrån så snart de fått uppehållstillstånd i Sverige.
− Så fort de fått uppehållstillstånd ska de söka pass. De längtar verkligen hem till det land de ”flytt” ifrån. Det har jag full förståelse för. Vad jag inte begriper är hur de kan räknas som flyktingar när de kan resa hem till hemlandet på semester. Då är man ingen flykting i mina ögon, och då kunde man hellre ta in riktiga flyktingar istället.”